Noah....
Såklart!
En bestämd liten man, (troligtvis ärvt från sin mamma)
älskar tidiga mornar gör han också...
Fast från början var det inte såklart!
Vi kämpade i nästan tre år för barn nr två...
(Wiggo kom till utan svårigheter)
Det var inte en självklarhet och
under denna resan har jag mött många
med mig och min man som går igenom samma resa... och
det är ganska många därute som "bara-inte-kan-få-barn-sådär" eller
någon som känner någon, ja ni vet!
Det var mig det var fel på, jag hade inga ägg...
Fick äta äggstimulerande...
Det har varit en tuff emotionell resa...
Ett missfall under tidens gång...
Frustation, känslan av misslyckande när mensen dyker upp
det har smälts i dörrarna,
tårarna har runnit,
jag har låst in mig i klädkammaren och bara skrikit rakt ut...
Till slut vet jag inte om jag var mer besatt av att kunna bli gravid, få känna mig lyckad, än vad längtan efter ett barn var...
Vi hade nästan bestämt oss, ville inte ha det så här i vardagen...
Vi hade ju Wiggo!
Det räckte med ett barn...
Vi njuter av det....
Vi tog en sista chans
IVF!
Jag minns inte så mycket av mötet,
jo att läkaren gillade golf och att man köpte behandlingen i tre pack eller nåt...
Behandlingen skulle starta efter deras semesteruppehåll, vi skulle till Turkiet om en vecka så det var bättre att starta efter all ledighet... ja ja 2 månader hit eller dit..
Sommaren tog slut...
Måndag morgon, deras första dag efter semestern ringer jag och
avbokar våran behandling...
"Jag är gravid" säger jag...
Under sommaren blev krabaten till på naturlig väg...
Vad, hur, varför är fortfarande en gåta...
Finaste Noah, så älskad!
Ha en fin fin start på veckan
K R A M